Jag vandrade hem från Madde på Blåsbo denna sena söndagskväll och insåg hur stillsamt Västerås är vid den här tiden. En bil här och en bil där. En cyklist och två som gick.
Det är i dessa stunder som natten känns oändlig. Då kan jag äga gatorna. Jag kan dansa kors och tvärs över Ringvägen till mitt eget nynnande av Coldplays Life in Technicolor II som spelas om och om i mitt huvud. De få som ser mig ler åt mig. "Är hon galen, går hon på droger eller är hon bara lycklig?" Jag bryr mig inte om vad de tror. Jag vet vad jag är. I stunder som dessa är jag lycklig. Okej, en touch av crazy också kanske, men vad vore jag utan de smått galna inslagen i min personlighet?!....
Gravity release me
And don't ever hold me down
Now my feet won't touch the ground