Ja, jag vet..

...men jag gillar blogg.se bättre. Tryck här.

Hört på jobbet

Kollega: Hur säger man ärendenummer på engelska?
Chef: Eerrende number! (HAHA..!)

Jaahapp...?

Och så avslutade vi årets säsong med postpub i fredags

Vesslan, jag och Valentina.

Mikaela och hennes Alex, så söta att jag får hål i tänderna.

Malin och Jesper.

Micke Myra.

Triss i Vesslor, fr v: Vesslan den mellersta, Vesslan den yngre och Vesslan den äldre. Syskon AB. Och en Myra.

Vi hade en kick off på jobbet

Hasthen och Vesslan

Mikaela

Jag och fröken Vacker

Jag, Anna, Helena, Vicki och Pernilla

Night shift

Idag är det jag som har nattskiftet. Visserligen så har vi ändrat våra öppettider så vi har bara öppet till sex nu och vi är fem som jobbar tills dess istället för två som jobbar till sju som det har varit förut. Skönt skönt. Det är dessutom postpub idag (igen, jag vet), men jag är inte ett dugg peppad och jag tror faktiskt inte att det blir bättre än så här. Jag är för trött för att orka helt enkelt. Inatt fick jag dock sova skönt. Somnade vid halv elva och vaknade vid åtta imorse. Skönt. Behövdes verkligen. Ska ta det lugnt i helgen också, inte göra något avancerat och bara ta dagen som den kommer, inte göra alltför mycket planer.

Annars så vill jag säga GRATTIS till världens bästa Mikaela som fyller år idag. Vi i vår fyrgrupp gav presenter och sen gick vi till Grekiska Kolgrillen och käkade mat. Eftersom både Kicki och Mikaela är födelsedagsbarn så firade vi båda två. Mycket mysigt var det och vi fick en extra kvart av chefen för att slippa stressa sönder oss. Så tack för det.

Ensamtid

Jag är en person som är beroende av ensamhet då och då. Det är då jag laddar batterierna och kan fokusera på det som är jag. Jag behöver göra det för att må bra och det vill jag kunna göra utan att behöva känna att jag behöver förklara mig. Jag har seriösa tankar på att åka till något avlägset stället i Italien och bara njuta av lugnet och inte behöva känna att jag ska vara någon till lags. Åka helt ensam. Pratade med Mikaela om det och hon tyckte absolut att jag skulle åka. Jag förklarade att jag kände mig rädd. Jag åkte ju för tusan till Afrika själv, hojtar hon. Och hon har rätt. Jag flyttade ju till London själv så jag vet ju att jag kan. Och nu ska jag ju inte bo någonstans en längre tid, bara semestra ett par dagar.

Jag har funderat på vandring på ön Capri utanför Italiens kust:

Kan även tänka mig att vandra runt i Toscana:

Är inte helt svårflörtad när det gäller att vandra på Sicilien heller:

Röda tråden: Lugnet.

Krasch boom bang

Idag utövade jag konsten att kunna be om hjälp. Något jag sällan bemästrar till Es stora irritation. Men jag bad om hjälp. På jobbet. Jag har saker att göra upp till öronen tack vare systemkraschen i Tyskland och saker och ting ska ställas tillrätta. Så jag gör mitt bästa och jag gör ta me fan ett bra jobb, men jag är bara människa säger de som vet. Så jag delegerade ut lite jobb till folk som jag vet kan hjälpa mig. Jag plockade mig själv ur telefonin eftersom det har ringt mer än vanligt idag, levbev:arna fick assistera där. Sen hade jag 26 bokningar att lägga in till en VIP:are så Simon fick flytta hem tillfälligt och lägga in hälften av dem. Han är snabb och effektiv och vet vad han pysslar med och när han sa att han skulle hjälpa mig var jag så nära att börja tjuta av lättnad. Sen har faktureringen kommit i kläm tack vare allt annat så Jenny fick ta fakturorna och lägga in dem. Och genast blev min vardag lite lättare. Orosmolnen skingrades en hel del vill jag lova. Nu kan jag fokusera på systemkraschen och alla lösningar med den och april månads missade hämtningar som ska slängas i ansiktet på de som inte gör sitt jobb. Jag har en känsla av att en hel del människor i koncernen får kalla kårar när jag ringer, men jag vet i alla fall att de som kan göra förändringarna är glada för det jobb jag gör och det känns bra att jag har deras förtroende i ryggen.

Dock är detta ingenting mot vad idag är för dag. För det är STINAS FÖDELSEDAG!!!!!!!!!! GRATTIS GUMMAN!!!!!!!!! Kan knappt vänta tills du är här igen.

Att tvingas möta verkligheten

Jag hatar min trötthet och att den tvingar mig att säga nej till saker som jag egentligen vill göra. Jag vet att jag måste acceptera att jag inte orkar ibland, men det är inte det lättaste. För mig är det att tvingas ge upp lite och det är jag inte direkt känd för att göra så lätt. Men jag måste lära mig att jag inte är övermänsklig och när jag mår så dåligt som jag har gjort under veckan så är det för att min kropp försöker säga mig något och jag borde lyssna. Jag är sjuk. Så är det. Blev erbjuden både en trevlig promenad och fotbollskväll på Pitchers, men jag tvingas att säga nej för att orka resten av veckan. Tack i alla fall för att ni kommer ihåg mig trots att jag är tråkig. Det värmer mitt hjärta. Jag har ju inga pigg-piller nu heller eftersom mitt recept har försvunnit ur datorerna av någon anledning och min läkare har inte skickat in ett nytt. Det skulle ta mellan en till tre dagar och imorgon är dag tre. Jag behöver dem. Har varit på Apoteket två dagar i rad nu. Tredje gången gillt imorgon då kanske. Nu ska jag tvätta av mig aniktet och lägga mig coh glömma idag för imorgon är det en ny och det är ingen vanlig dag för då är det bästa Stinas födelsedag. Massor med kärlek till min alldeles egna husläkare!!!!!

FINAAAAAAL

Manchester United mosade Arsenal med 3-1 i London och är nu i final i Champions League, dags att försvara titeln från förra säsongen. Så vackert!!! Så bra!!! Kommentatorerna sa att de spelade med tanke och kreativitet. Som alltid är det en fröjd att se deras spel. Som alltid är det även en fröjd att se Cristiano Ronaldo spela. Han är så förbannat begåvad så det finns inte. Att se honom när han är som bäst ger mig på fullaste allvar gåshud. Det är så förbannat bra.

Västerås by night

Jag vandrade hem från Madde på Blåsbo denna sena söndagskväll och insåg hur stillsamt Västerås är vid den här tiden. En bil här och en bil där. En cyklist och två som gick.

Det är i dessa stunder som natten känns oändlig. Då kan jag äga gatorna. Jag kan dansa kors och tvärs över Ringvägen till mitt eget nynnande av Coldplays Life in Technicolor II som spelas om och om i mitt huvud. De få som ser mig ler åt mig. "Är hon galen, går hon på droger eller är hon bara lycklig?" Jag bryr mig inte om vad de tror. Jag vet vad jag är. I stunder som dessa är jag lycklig. Okej, en touch av crazy också kanske, men vad vore jag utan de smått galna inslagen i min personlighet?!....

Gravity release me

And don't ever hold me down

Now my feet won't touch the ground