Glimtar

Jag ser dig le mot mig och jag hör tonerna som du har valt ut. Jag gillar det. För det är underbart. Så otroligt underbart.

And to know you is hard and we wonder

To know you all wrong, we were

Fakta

Monsterförkylning är härmed ett faktum. Det kittlas konstant i näsan och oftast så resulterar det inte i en nysning nu utan det slutar med en strid ström av tårar längs min kind istället. Så hela dagen ser det ut som att jag går och gråter. Kvinnan på ICA såg smått bestört ut när jag skulle betala idag så jag var tvungen att förklara att jag är sjuk och inte ledsen. Då skrattade hon. Dock har inte nysningarna slutat, jag blåser rent tangentbordet flera gånger om dagen.

CR funkar inte nu heller. På förmiddagen insåg jag hur trött och slutkörd jag blev under gårdagen när alla människor i hela CR-världen var efter mig så jag gick till chefen och slängde ner huvudet på hans skrivbord och konstaterade att jag inte orkade mer. Jag fick dispens i 20 minuter och ägnade denna tid åt att snacka skit med ovannämnda chef och massera stressbollen mellan mina handflator. Det hjälpte.

Jag var för övrigt på Gina idag för att prova byxorna som jag hade spanat in. Det såg förjävligt ut så jag har lagt dem på hyllan. Får fortsätta leta. Gick hem och städade sen så nu är det nästan fint i min hall, behöver bara en hatthylla och en skohylla.

Nu ska jag missbruka nässpray och sova.

...

Jag är helt död mentalt. För det första så har alla system i hela CR-världen slutat fungera och vart ringer man då? Jo, kundtjänst. Och för det andra, vem får ta alla ärenden under sina vingar eftersom hon är den enda som arbetar med uppdraget? Jo, jag. Och för det tredje så misstänker jag en eventuell halsfluss på G eller iaf en smärre hälsonedgång, så jag är inte pigg på att ta alla förbannade kunder. Jag är så långt ifrån pigg som man kan komma tror jag. Jag är ett levande lik för närvarande. Sov väldigt lite inatt eftersom jag vaknade med feberfrossa och var tvungen att vira in mig i täcket som en larv för att inte släppa in någon kyla. Jag nyser hela tiden och börjar likt Vesslan blåsa rent tangentbordet på varje jävla dammkorn som någonsin existerat på det varje gång. Och just nu är så jag så trött att jag knappt orkar tugga min mat.

Men men, bara att hålla ut. Slutar halv fem imorgon och halv två på torsdag och sen är det långhelg. Det välkomnar jag med öppna armar. Och jag har ju köpt ett par byxor och det är ju positivt. Har dessutom spanat in ett annat par på Gina som jag ska prova någon dag då jag orkar bry mig.

Cause I like being submerged in your contradictions dear

Ibland ska man inte underskatta betydelsen av totalt meningslösa ord.

Totalt meningslösa ord kan få en att skratta och bjuda på sig själva.

Just för att de är meningslösa.

Ofarliga.

Och istället för att fly.

Så stannar man kvar.

Kick off

Nu slutar vi om tio minuter. Vår kick off börjar inom kort med ett gäng föreläsningar på Pluto. Sen ska vi äta italiensk buffé och dricka gott. Humöret svajjar lite, men jag peppar mig själv så mycket jag orkar för dessa fester kan inte bli tråkiga. Hem mellan 18 och 19 och ta fram snyggot i mig och sen finns det ingen återvändo.

Dagens roligaste och klockan är bara nio än

Jag samtalar med Simon om artiser vars röster talar till ens själ, artiser vars röster ger gåshud från topp till tå.

Simon är klar och tydlig med vem som är hans älskling:

- Jag tror att D'Angelo är min Cristiano Ronaldo!!!!

Jä**a skitdag

Förstår inte vad som hände. Jag har mått så bra och igår kväll var jag full av hopp. Sen blev det torsdag och jag har inte haft en toppendag direkt. Den började väl segt, men var ändå okej. Sen blev jag bara sur på allt och alla och tyckte att alla var puckade idioter förutom jag såklart. Nu var det ju inte så dock. Var nog mest jag som var en puckad idiot. När jag känner så här så känner jag som världens mest ensamma människa, att alla rusar iväg i sina liv och jag står där som en fåntratt och fattar inte var alla tog vägen. Hatar när jag har såna stunder. Jag blev inte ens glad när tjejen på Systemet frågade om leg. Träffade E som bankade in lite vett i skallen på mig. Som vanligt. Dock ligger känslan kvar. Känslan av att alla kör på och jag inte pallar trycket att orka i samma takt. Jag hatar min MS-trötthet och att den gör att jag känner att jag halkar efter. Jag vet att jag ska våga be om support i dessa stunder, men det tar alltid emot, för varje gång så känns det som en trist repris och ett evigt tjat. Ibland blir jag bara så heligt jäkla trött på mig själv. Nu ska jag ta en lång dusch och sen ska jag sova, för det behöver jag.

Djuren ska ut på grönbete

På fredag ska Myran, Vesslan, Myggan, Monstret och Pingu ut på grönbete. Dock känner jag att Katten (Cat) och Mufflonfåret bör följa med också, men de leker svåra.

Gissa vem av dem jag är?

Heaven

Tittade på Cold Case och den här låten spelades i slutet. Så vacker.

Och så var det dags igen

Bloggen har knappt hunnit kallna från den senaste jobbfesten och på fredag är det dags igen. Sällan blir det lugnt och städat på dessa fester, men jag har lovat att hålla mig levande hela dagen på fredag så att jag kan följa med ut. Jag har redan börjat ladda. Det är ett måste om jag inte ska somna med huvudet i tallriken på Pluto när vi äter middag.

...

Du är oförstörd för mig.

Älskade älskade du.

Inte inplanerat

Jag håller på att bli sjuk, men jag försöker förneka det in i det sista. Det går inte så bra nu, jag börjar ge efter. Jag har ett väldigt tungt huvud, en väldigt öm kropp, en väldigt skeptisk hals och förmodligen feber på det. Har inte kollat det sistnämnda, men jag känner mig febrig.

Jag avskyr att vara sjuk för jag avskyr att vara hemma från jobbet. Jag får alltid dåligt samvete även fast jag vet att jag inte stannar hemma för att det ska vara så jäkla kul. Är jag hemma så är det för att min kropp och min hälsa behöver det.

Men men, nu är rasten slut. Får se om jag lyssnar på kroppen eller skallen sen.

Världens bästa årstid är snart här

Ibland är det skönt att bara vara. Att inte behöva anstränga sig så mycket och veta att det går bra ändå. På Björnön är det lätt att bara vara. Det började som en ambitiös 5km-runda men slutade mest i att njuta av solen i den fortfarande något kyliga vårkvällen.

Karyn solar

Madde och Milla gungar

Västerås


Jag

Nytt

När jag kom till jobbet imorse och satte mig ner vid mitt skrivbord så lyssnade jag på hur kollegorna pratade. Allt kändes så nytt, precis som att jag hade varit på semester i flera månader. Hela helgen har varit väldigt intensiv för lilla mig. Har haft mycket att göra, vilket var kul i stunden, men med gårdagens spruta så försvann all ork ur mig helt och nu känner jag mig lite smått överkörd av ett x2000 eller liknande.

Bokningsadmin ligger nere för systemfel. Det är alltid lika frustrerande. Jag kan inte riktigt jobba då. Men men, jag har anmält felet och väntar bara på att det skall fixas nu. Sen ska jag köra CR så det ryker. I missed my baby.

Let me put my hand on your heart

Klockan är alldeles för tidigt på morgonen. Jag kan inte sova. Jag är tvärtom pigg som en lärka. Funderade till och med på att gå ut och ta en promenad och fnissa åt alla e-kakehemvändare. Men jag beslöt mig för att jag inte orkade. Hade det varit sommar och varmt ute så hade jag gjort det. Västerås city är otroligt vackert tidigt på soliga mornar och att se staden sakta återhämta sig efter nattens liv och rörelse har sin charm. Såna stunder ligger Västerås mig varmt om hjärtat.

Jag borde kanske städa efter kvällens förfestande och semi-grillning. Glas med rött vin i botten, flaskor med slumpar kvar och tallrikar med matrester har tagit över det som kallas kök. Istället sitter jag här och lyssnar på Def Leppards The Ballad Album och tänker tillbaka på kvällen som var. Jag tänker på att jag har de absolut bästa vännerna som en människa kan ha, jag tänker på hur mycket jag dansade och förstår att det är anledningen till att jag har världens träningsvärk i magen idag, jag tänker på hur jag har otroligt mycket mer kul när jag går ut nu för tiden än vad jag hade för nåt år sen. Kvällar som den som var väcker liv i den jag är någonstans långt där inne och jag mår bra då.

Jag tror att jag mest av allt tänker på den korta stund som mitt hjärta fick skena. Den korta stund som jag vill minnas varje detalj från, men som istället förvandlades till en stor sörja av fragment eftersom allt blod lämnade mitt huvud på en tiondels sekund. Vanliga artighetsfraser är bara ord som bör sägas för att undvika tystnad. Vad som egentligen sägs är det som våra själar låter sippra ut genom det som våra murar inte kan hålla tillbaka. Det som kan avslöja den mest rädda av själar. Blickar, beröring, leenden.... När jag frågar hur du mår så tvekar du med svaret, vänder bort blicken en halv sekund för att sedan möta min igen med ett framtvingat leende och så säger du tveksamt att det funkar. Vi ser på varandra under en tyst sekund. Du vet att jag vet hur det egentligen är. Du ser det i mina ögon. Det gör dig sårbar. Så du vänder samtalet till din nyinköpta öl och försöker skämta bort det vi båda vet och sen vill du fly. Och som alltid så låter jag dig springa. Men som alltid vill jag försäkra mig om att du vet att jag bryr mig. Så jag stryker dig ett par snabba gånger upp och ner på ryggen, säger sakta och så övertygande jag kan att du ska ta hand om dig. Vi ser på varandra och ler. Skiljs åt. Och du försvinner lika snabbt som du kom. Allt jag egentligen vill är att jaga efter dig och krampaktigt hålla om dig tills du inte orkar kämpa emot längre. Jag skulle säga allt jag egentligen vill säga och med en bulldozers kraft så skulle jag tvångskrossa dina murar. Men jag låter dig fly. Som alltid.

En stund då resten av världen upphör att existera. En bitterljuv stund. Igen.

My immortal

But though you're still with me
I've been alone all along

Helt ointressant faktiskt

Klockan är över halv nio och det är inte mörkt än. Underbart. Någon har ställt sin bil precis utanför fönstret vars alarm blinkar med blå lampa in i min lägenhet. Nehe, nu kom ägaren och åkte iväg med den blåblinkande bilen. Jag försöker lura katten att se ååt ena hållet så att jag kan smygklippa en av hennes klor. Det gäller att vara snabb och effektiv.

Bittersweet symphony

Jag inser alltför ofta nu för tiden att jag inte har några vackra historier att berätta. Jag läser Stinas blogg och jag är så fruktansvärt avundsjuk på de känslor hon så öppet får känna och leva ut. Jag har inga vackra historier att berätta. Bara bitterljuva.

Jag vet inte vad det var då. Men jag vet att du respekterade mig. Och jag vet att vi kunde skratta tillsammans. Och jag vet att du uppmuntrade mig till att våga. Jag tror att en del av min tilltro till mig själv idag är tack vare dig.

Jag vet inte vad det är idag heller. Men när våra blickar möts i en spegelbild i en fullsatt pub, ser du då vad jag tänker? Och när du kramar om mig, känner du då hur mitt hjärta skenar?

Vilka vi är bakom alla våra murar och masker kan jag inte riktigt svara på. Inte i mitt fall och definitivt inte i ditt fall. Därför kan jag aldrig någonsin svara på vad det kommer att bli. Dock kan jag säga att även om det alltid bara kommer att vara precis som det är idag så är det faktiskt inte så bara. Det som vi bara är idag är okej och har gett mig väldigt mycket. Vart livet än för dig eller hur värdelös du än må känna dig när du tittar dig själv i spegeln på morgonen så ska du veta att du alltid har kunnat få mitt hjärta att le. Och skulle det vara så att jag inte ser skymten av dig under resten av mitt liv så ska du veta att minnet av dig alltid kommer att få mig att känna glädje.

De frågar mig varför du sitter på pidestal. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Är det för att det är enkelt att falla tillbaka på något som jag vet hur jag ska hantera i brist på annat? Är det för att jag saknar känslan av att känna något alls? Eller är det kanske för att du är den enda jag kan minnas som väckt min allra innersta inspiration till att vara kreativ? Är det kanske för att du är den enda som någonsin fått mig att vilja skratta alla mina rädslor i ansiktet och göra allt tvärtemot vad folk förväntar sig att jag ska göra? Är det kanske för att du är den enda som har fått mig att våga vara svag? Eller är det kanske för att du är den enda som kan få mig att skriva från hjärtat?

Ja, då var man uttråkad igen då

Påskhelgen gör sig påmind. Alla kottar går hem, men inte jag för jag har en hel halvtimme kvar. Och det händer inte mycket. Inga mail kommer och ingen ringer och när jag ska ringa till något åkeri eller dylikt så har de mage gå hem tidigt idag. Dock har jag fått mitt VISA-kort nu så jag slipper springa runt med kontanter som jag verkligen avskyr. Funderar starkt på att snoka efter en bra med liten plånbok. Svårt att hitta någon som är så liten, men ändå kan hantera alla kort som vi har i dagens samhälle.

Igår var jag på bio med Madde och Milla. Vi såg Dumpa honom. Otroligt idiotisk svensk översättning. He's just not that into you är den ursprungliga titeln. Hallå! Filmen var i alla fall underhållande och det faktum att den var över två timmar lång märktes inte.

Jag slutar kvart över fyra. Just nu är det 23 minuter kvar. Scratch that, nu är det 14 minuter kvar. Lite prat med Vicki och Helena fördrev tiden. Mycket bra.

Nej, allvarligt. Glad påsk på er. Vi hörs väl på tisdag när jag är mätt och belåten efter helgen tokätandet. Over and out.

Stopp

Har för närvarande ingen hemtelefon eller internet. Håller på att byta bort Glocalnet. Lär väl märkas när jag är uppkopplad igen.

Passar på att önska er alla en glad påsk då. GLAD PÅSK!!

Two steps behind

Nu har jag suttit med bloggens inläggssida uppe i minst tjugo minuter. Jag kan inte komma något alls att skriva. Ändå har jag massor inom mig som jag behöver ventilera. Kan dock inte sätta ord på det.

*Fult ord, fult ord, fult ord*

På rasten gick jag ut för att hämta pengar. Kvart i tio hade jag rast så Gallerian var fortfarande stängd. Jag gick därför till Bankomaten utanför Skrapan. Solen sken så mycket och jag njöt för fulla drag av den lätta sommarmorgondoften som låg i luften. Tänkte att vädret är på väg åt rätt håll och var glad över värmeslaget som jag höll på att få i min vinterjacka.

Jag stoppar in kortet i automaten och trycker koden och beloppet jag skulle ta ut. Tummen upp och kortet skickas ut igen. Ungefär fem millimeter. Bankomaten är INTE handikappasanpassad vet jag nu. Där står jag och försöker febrilt få ut kortet som fingrarna såklart inte fick något grepp om. Jag ser mig om desperat efter en vänlig själ med normala armar som kan hjälpa. Det är tomt utanför Skrapan. TOMT! Va fan. Kortet har beslagtagits skriker det sen ut över den lilla rutan och kortet försvinner som i slow motion medans jag skriker NOOOOOOOOOOOO inom mig. Först skrattar jag och inser att det är självklart att detta ska hända mig. Igår var jag hela världens rikspucko med allt knasigt jag gjorde och idag är tydligen inget annorlunda. Sen står jag och slår huvudet lite lätt i automatens ovankant tills jag inser att det står folk bakom mig som vill ha pengar. Jaha, nu passar det att komma minsann, era fjantiga jävla affärsmän som bor i Skrapans hotell. Jag kutar iväg tillbaka till jobbet eftersom rasten snart är slut och berättar ilsket för Mikaela vad som har hänt. Hon skrattar åt mig. Ge fan i och garva, morrar jag och hon menar att hon bara garvar nervöst eftersom hon vet att hon egentligen inte får garva. Sen säger hon att om jag skyndar mig så kanske jag hinner få tag på kortet innan det strimlas. Fråga chefen om det är okej att jag kutar iväg. Jag berättar för chefen. Han skrattar också åt mig. Jag vet hur det känns, jag har varit med om samma sak. Så jag springer iväg med högaffel och horn ute. Var snäll, skäll inte ut dem, det är inte deras fel. Du jobbar ju på kundtjänst så du vet hur det är. *fniss fniss* Mikaela och chefen har omåttligt kul åt mig. Jag lämnar dem med ett vänligt Håll käften. Så vad är det för automat då. SEB, Nordea? Nej, tydligen något som heter nåt i stil med Danska Provinsbanken. Satans jävla danskar!!! Så när varken SEBs kundtjänst (som skrattar åt mig) eller Nordeas (också skrattande) välkammade Stureplans-wannabefjant till medarbetare inte kan hjälpa mig utan menar att kortet nog är avaktiverat så får jag vackert knata till Swedbank. Där får jag nummer 210 och jag sätter mig duktigt ner och väntar eftersom det är 205 på tavlan. När det står 209 och en kund precis lämnar en av diskarna så att banktjänstemannen kan trycka fram 210 så ser jag en kvinna som sakta och försiktigt lommar förbi mig mot den tomma disken. I handen ser jag klart och tydligt hennes lapp. 211!!!!!!!!!!!! Idioten går fram till den tomma disken och går därmed före mig i kön. Högaffeln har väl aldrig varit så glödhet och svansen piskar som aldrig förr, men jag håller mig för om jag säger nåt så kommer jag garanterat att klappa till henne så hon flyger tillbaka till 50-talet där hon ser ut att höra hemma. Jag skickar hotfulla blickar och gör upp planer om voodoo-dockor istället. (Note to self: Gå förbi bibblan och låna boken "How to make voodoo dolls for dummies"). Till sist kommer 210 upp på en tavla och banktjänstemannen, som egentligen borde kallas banktjänstepojke eftersom han ser ut att vara elva och ett halvt, ber om min legitimation och kan snabbt konstatera att kortet fortfarande är aktiv. En strimma av hopp sticker till i hjärtat, men dör direkt när han säger att han ska beställa ett nytt kort till mig som kommer att få samma kod som innan. Det kommer nästa vecka. WTF!!! Nästa vecka som i fredag eller nästa vecka som i måndag, frågar jag med en blick som endast ber om nåd. Nästa vecka som i torsdag, säger ynglet. Så kul för mig, konstaterar jag och hela skiten avrundas med att även Swedbanks lillskit skrattar åt mig när jag vänder och går tillbaka till jobbet där jag möts av min chefs skadaglada asgarv när han hör allt när jag berättar för Mikaela. Jag funderar allvarligt på att kasta min dator på honom. Han har ju konstaterat att han har skrivit om mitt kontrakt till ett livstidskontrakt utan benådning så jag slipper ju få sparken i alla fall.

Vackra toner i något som börjar likna en härlig vårnatt

And won't you kiss me on that midnight street
Sweep me off my feet
Singin ain't this life so sweet

Syftet

Där sitter jag, totalt obeväpnad och blottad. Otroligt behärskad. Det enda skydd jag har är armarna i kors över mitt hjärta.

Du har glömt hur man gör när man känner med hjärtat, du har lärt dig att känna med hjärnan. Kommunikationen mellan ditt hjärta och din hjärna är skadad. Sedan länge.

Jag vet. Även detta sedan länge.

Du är väldigt vältalig och du kan konsten att använda språket för att hålla folk på avstånd.

Jag behöver få igång kommunikationen mellan hjärtat och hjärnan för att istället kunna använda språket till att låta folk komma nära. Ända in i mitt innersta. Där min fantasi lever och där kreativiteten bara väntar på att få komma ut. Jag tror att det är där någonstans som syftet med min existens ligger.