*Fult ord, fult ord, fult ord*

På rasten gick jag ut för att hämta pengar. Kvart i tio hade jag rast så Gallerian var fortfarande stängd. Jag gick därför till Bankomaten utanför Skrapan. Solen sken så mycket och jag njöt för fulla drag av den lätta sommarmorgondoften som låg i luften. Tänkte att vädret är på väg åt rätt håll och var glad över värmeslaget som jag höll på att få i min vinterjacka.

Jag stoppar in kortet i automaten och trycker koden och beloppet jag skulle ta ut. Tummen upp och kortet skickas ut igen. Ungefär fem millimeter. Bankomaten är INTE handikappasanpassad vet jag nu. Där står jag och försöker febrilt få ut kortet som fingrarna såklart inte fick något grepp om. Jag ser mig om desperat efter en vänlig själ med normala armar som kan hjälpa. Det är tomt utanför Skrapan. TOMT! Va fan. Kortet har beslagtagits skriker det sen ut över den lilla rutan och kortet försvinner som i slow motion medans jag skriker NOOOOOOOOOOOO inom mig. Först skrattar jag och inser att det är självklart att detta ska hända mig. Igår var jag hela världens rikspucko med allt knasigt jag gjorde och idag är tydligen inget annorlunda. Sen står jag och slår huvudet lite lätt i automatens ovankant tills jag inser att det står folk bakom mig som vill ha pengar. Jaha, nu passar det att komma minsann, era fjantiga jävla affärsmän som bor i Skrapans hotell. Jag kutar iväg tillbaka till jobbet eftersom rasten snart är slut och berättar ilsket för Mikaela vad som har hänt. Hon skrattar åt mig. Ge fan i och garva, morrar jag och hon menar att hon bara garvar nervöst eftersom hon vet att hon egentligen inte får garva. Sen säger hon att om jag skyndar mig så kanske jag hinner få tag på kortet innan det strimlas. Fråga chefen om det är okej att jag kutar iväg. Jag berättar för chefen. Han skrattar också åt mig. Jag vet hur det känns, jag har varit med om samma sak. Så jag springer iväg med högaffel och horn ute. Var snäll, skäll inte ut dem, det är inte deras fel. Du jobbar ju på kundtjänst så du vet hur det är. *fniss fniss* Mikaela och chefen har omåttligt kul åt mig. Jag lämnar dem med ett vänligt Håll käften. Så vad är det för automat då. SEB, Nordea? Nej, tydligen något som heter nåt i stil med Danska Provinsbanken. Satans jävla danskar!!! Så när varken SEBs kundtjänst (som skrattar åt mig) eller Nordeas (också skrattande) välkammade Stureplans-wannabefjant till medarbetare inte kan hjälpa mig utan menar att kortet nog är avaktiverat så får jag vackert knata till Swedbank. Där får jag nummer 210 och jag sätter mig duktigt ner och väntar eftersom det är 205 på tavlan. När det står 209 och en kund precis lämnar en av diskarna så att banktjänstemannen kan trycka fram 210 så ser jag en kvinna som sakta och försiktigt lommar förbi mig mot den tomma disken. I handen ser jag klart och tydligt hennes lapp. 211!!!!!!!!!!!! Idioten går fram till den tomma disken och går därmed före mig i kön. Högaffeln har väl aldrig varit så glödhet och svansen piskar som aldrig förr, men jag håller mig för om jag säger nåt så kommer jag garanterat att klappa till henne så hon flyger tillbaka till 50-talet där hon ser ut att höra hemma. Jag skickar hotfulla blickar och gör upp planer om voodoo-dockor istället. (Note to self: Gå förbi bibblan och låna boken "How to make voodoo dolls for dummies"). Till sist kommer 210 upp på en tavla och banktjänstemannen, som egentligen borde kallas banktjänstepojke eftersom han ser ut att vara elva och ett halvt, ber om min legitimation och kan snabbt konstatera att kortet fortfarande är aktiv. En strimma av hopp sticker till i hjärtat, men dör direkt när han säger att han ska beställa ett nytt kort till mig som kommer att få samma kod som innan. Det kommer nästa vecka. WTF!!! Nästa vecka som i fredag eller nästa vecka som i måndag, frågar jag med en blick som endast ber om nåd. Nästa vecka som i torsdag, säger ynglet. Så kul för mig, konstaterar jag och hela skiten avrundas med att även Swedbanks lillskit skrattar åt mig när jag vänder och går tillbaka till jobbet där jag möts av min chefs skadaglada asgarv när han hör allt när jag berättar för Mikaela. Jag funderar allvarligt på att kasta min dator på honom. Han har ju konstaterat att han har skrivit om mitt kontrakt till ett livstidskontrakt utan benådning så jag slipper ju få sparken i alla fall.