Igår satte jag mig ner och skrev en planering. En planering över allt jag ska ta itu med för att jag ska må bättre. Efter noggrann utredning av mig själv och därefter analys så radade jag upp allt skit i ordning efter hur dåligt jag mår av det och det hela börjar på måndag då jag börjar sent på jobbet och har tid att ringa alla 28 samtalen som jag behöver ringa till sjukhuset. Vad kul jag ska ha då. Dessutom får jag en ny spis/ugn på måndag och det är ju bra. Ännu bättre vore ju om den kunde gör alla måt åt mig så jag slapp lyfta ett finger. Men jag börjar med sjukhuset. Har insett att jag aldrig mer kommer att ringa Vårdcentralen. Oengagerade nötter. Är trött på att höra att jag ska avvakta. Jag tänker inte avvakta mer. Jag vill prata med någon som faktiskt är precis där de vill vara och utövar sitt yrke med passion och intresse, någon som faktiskt vill hjälpa. Okej, respekt ska gå till doktor Anders på Herrgärdet för utan honom hade jag nog inte fått dignosen MS så snabbt. Men han var ju läkarstudent också så det var väl därför han faktiskt visade intresse för mina symptom.
Nej, nu får det vara nog. Nu ska jag snart ta rast och kuta ner på Apoteket till bästa Annica som ska få hjälpa mig. Jag ska hitta lösningar nu. Eller i alla fall sätt som gör anpassningen till något nytt lite enklare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar