Små gröna bokstäver framkallar ångest

Jag övervann min rädsla över att gå till gym, jajemen. Idag cyklade jag en halvmil på NJoy och jag överlevde. Skräll. När jag kom dit och scannade in mitt kort kände jag den vältränade NJoy-medarbetarens blickar på mig och jag blev övertygad om att hon tänkte att nu kommer det ännu en fjant som har avlagt nyårslöften som vi alla vet kommer att sina inom kort. Uppmuntran kallas det, vill jag skrika rakt i ansiktet på henne, men istället lommar jag in i omklädningsrummet och försöker se viktig och träningsvan ut när jag fixar iordning mig och byter skor och så. Fixar till diademet så att håret inte är i vägen som jag naturligtvis alltid gör när jag tränar och sen går jag med bestämda och självsäkra steg till vattenkranen där jag fyller på min flaska. Faktiskt så dricker jag ju massor med vatten eftersom jag alltid tränar så hårt. En självklarhet. Naturligtvis. Jag ignorerar alla blickar som alltid faller på den nye i rummet, i det här fallet är det ju jag, och jag travar direkt fram till en cykel och ställer in sadeln. På 3an. Som alltid. Naturligtvis. Sen sätter jag mig ner och börjar trampa och minns att en gång när jag var här förut så skulle man börja trampa först och sen kommer det upp små gröna bokstäver på monitorn om hur man ska göra för att fixa inställningarna. Jag trampar och trampar. Inga gröna bokstäver. En kille går förbi mig och tittar. Jag avfyrar ett massivt Colgate-smile. Jag är fullt medveten om att det är massor med folk bakom mig som kan se min monitor så jag känner ett stort behov av gröna små bokstäver. Jag har aldrig velat ha gröna små bokstäver mer. Jag trampar och trampar och försöker se världsvan ut och avfyrar Colgate-leenden åt alla håll och kanter och helt plötsligt ploppar de gröna bokstäverna upp. Jag tackar Gud lite tyst för mig själv och knappar in inställningarna och under den kommande halvmilen låser jag blicken stenhårt på TV-monitorerna. Ross har inte annulerat sitt bröllop med Rachel. That bastard! (trampa trampa) Joey hittar nycklarna till en Porsche som han tänker vårda ömt tills ägaren tar bilen. Han är dock bekymrad över att ägaren aldrig hämtar bilen. Kan de bero på att du har nycklarna? säger Chandler fyndigt. (trampa trampa). Plötsligt vaknar jag upp ur min trans och inser att jag inte har druckit något vatten. Alla vet att en van träningsmänniska dricker vatten och jag är minsann ingen rookie med ett nyårslöfte. Jag avger inte nyårslöften. Mitt i halvmilen måste jag gå av cykeln för att nå flaskan och då meddelar de gröna bokstäverna mig att jag måste fortsätta trampa för annars går den in i stanby mode. What? Jag slänger mig på cykeln igen, världsvant såklart, och börjar trampa för glatta livet. Mitt i allt trampande försöker jag få i mig vatten utan att skvätta åt alla håll. Så gör inte en van träningsmänniska. Och så fort jag slutar trampa så dyker de gröna bokstäverna upp igen och informerar om standby mode. Helvetes satans jävla gröna bokstäver. Nu törs jag så klart inte hoppa av cykeln och ställa ifrån mig flaskan så jag har den i handen, men eftersom den är så full så är den också väldigt tung och jag kan inte ha den i knät för let's face it: Jag trampar här!! Världsvant. Chandler förslår zonförsvar i babyhanteringen. Jag måste därmed träna min vänstra arm också och jag försöker febrilt att behålla flaskan i handen så den inte faller till backen. Och så dricker jag lite emellanåt. När det står en halvmil med gröna bokstäver vill jag börja gråta av lättnad, men eftersom jag är en van träningsmänniska så gör jag inte det. Jag stiger av cykeln och tar lite papper med rengöring på och så torkar jag av sitsen så vant som jag bara kan. Det här gör jag nästan jämt. Att pappret nästan är torrt eftersom jag knappt fick ut någon vätska låtsas jag inte om. Jag torkar så fint så. Sen tar jag min soptorra vattenflaska och går slött ut till omklädningsrummet igen. Varje van träningsmänniska vet att man blir trött efter hårdträning. Jag tror att benen är kvar för jag rör ju på mig, men jag känner dem inte. I omklädningsrummet sitter kvinna, 67 år, och hon ser minsann pigg och avslappnad ut trots att jag såg henne slita ute i gymmet innan. Naturligtvis är jag som är 28 år minst lika pigg så jag byter om raskt och fint och slänger lätt upp min väska på axeln. Sen går jag med bestämda steg ut från NJoy och säger hejdå till den vältränade NJoy-medarbetaren. Vi ler stort båda två. Hennes blick säger yeah right. Min blick säger BITE ME, jag kom, jag såg och jävlar vad jag cyklade!!