En fredag bara

Fredagen var lång och givande. Simon fyller på söndag så han fick en koncernhatt. Bokstavligt talat. En tårta formad som en koncernhatt. Mikaela är grym på tårtor. Den var komplett med marsipan-frimärken och Posten - logga. Vår lilla fyrgrupp firade Simon på rasten och kraken fällde till och med en tår. Han döljer det väl, men han är minsann inte känslokall.

Efter jobbet mötte jag upp Kiki och Chinchilla för lite shopping. Det slutade med ett par stövlar, lite linnen och två par leggings. Mycket nöjd med stövlarna måste jag säga.

Kom hem vid halv åtta och satt hemma en timme innan jag tänkte att det var dags att dra till jobbet för lite vindrickande och umgänge. Sagt och gjort, jag invigde stövlarna och drog till lunchrummet. Hade mycket trevligt och vi satt där till en halv tolv eller så. Ett gäng gick till Månen och jag var så nära att hänga på, men jag sällskapade med Mimy till Mcd istället och sen gjorde vi sällskap hem. Idag är det ännu mer fest och födelsedagsfirande på två håll. Jag och folket som kommer hit ska till Kolgrillen och käka. Mums. Sen ska jag träffa alla på Månen. Katrinebergs-Jeanette är peppad just nu och lyssnar på Linda Bengtzing för att bibehålla det rätta humöret. Ja, faktiskt. Jag har till och med hoppat i min säng. Visste ni att jag faktiskt är Linda Bengtzing? Inte jag heller förrän en alkoholpåverkad kille på Månen skrek det till mig och tvingade upp sin mobil till örat på mig så att jag ( alltså Linda ) kunde hälsa på hans polare. Jag spelade med. Jag ljuger så braaaaaaaaaaaaa.

För övrigt, om igår kvälls diskuterande blir verklighet så blir det fotboll i Barcelona i år. DET ser jag fram emot. Killarna på jobbet har bokat fotbollsresa till London nu i vår och jag fick inte veta detta förrän efter att alla hade köpt biljetterna. Är lite bitter över det, men om jag får åka med till Barcelona så är allt förlåtet.

Over and out.

I vår ska man klä sig i spya

Imorgon ska jag shoppa kläder. Har gått runt och rekat lite bland vårens färgglada (jej!) utbud. Äntligen lite färger. Är omåttligt trött på svart, brunt, grått och lite mer svart. Gillar att pastellfärgerna är tillbaka. Min hudfärg gillar pasteller. Sara tyckte att allt mintgrönt och turkost jag såg påminde henne om spya, men det får hon leva med för jag ska klä mig i spya så länge jag har möjligheten.

Och igen så dyker du upp, min älskade vän

Jag fick ett samtal från en kund. Som befann sig i Vessigebro. Av ren chock (det tar 30 sek att åka igenom Vessige) så utbrister jag i ett Där har jag bott. Han blir nyfiken på vad jag hade för skäl att befinna mig i den minsta hålan i Sverige och jag säger Katrineberg. Jaha, det ligger precis runt hörnet från där jag är och så beskriver han var, med ord som banvall och bäck och åkrar. Och jag vet precis var han menar. Att två år av mitt liv kan ha haft så stor betydelse som åren på Katrineberg är helt sjukt. Jag minns allt så tydligt. Och jag saknar allt. Så mycket. Den jag var innan och den jag nu så här i efterhand är, är två helt olika personer. Vi är som natt och dag. Där blev jag stark. Och stolt. Där var jag Jeanette. Som vågade göra bort sig, som vågade släppa taget, som vågade leva. Där kunde folk mitt namn. Där hade jag en identitet som enbart var baserad på mig själv. Där kunde jag släppa alla hämningar. Där hittade jag äntligen mig själv.

Nu så här i gråa tider många år efter Katrineberg så måste jag minnas den stolta människan jag var då. Jag måste minnas det som jag insåg var jag. Jag måste hitta Katrinebergs-Jeanette. Jag saknar henne. Vissa situationer och personer i min bekantsskapskrets lockar fram henne ibland, men det kan göra mig ledsen att mina vänner inte riktigt känner tjejen som bodde på västkusten och inte visste vad hämningar var. Hon som inte kunde bry sig mindre om morgondagen och som bara levde för nuet. Men som sagt, ibland är hon med. Just nu lurar hon i krokarna och jag försöker uppmuntra henne till att hänga med ut på lördag. Håll tummarna, hon behöver komma ut. Hösten och vintern har varit hård mot henne.

Och tjugofem års betalning väntar

Idag damp mitt första inbetalningskort till CSN ner i brevlådan. Toppen, då vet jag vad jag har att lägga pengarna i tjugofem år framöver. Men det är ju en investering att låna av CSN, sägs det. Litteraturvetare är det man ska vara om man vill behöva ha solbrillor på sig för att inte bländas av den ljusa framtiden som väntar.

Under Varbergs fästning

Två bokningar behöver förfrågningar, till Varbergs åkeri. Vet inte varför, men det tillsammans med en välbekant januarikallkänsla i kroppen gjorde att jag plötsligt saknade två av de värsta veckorna i mitt liv. Två veckor som tillbringades under Varbergs fästning i en iskall dammig kolsvart håla i självaste januari för fem år sedan. FEM ÅR SEDAN!!!! Det måste ha varit januari 2004 för det var sista terminen på Katrineberg och under sommaren det året flyttade jag till Halmstad. I vilket fall som helst så filmade vi en ganska stor produktion där jag agerade inspelningsledare. Inte det lättaste jobbet, men jag lärde mig otroligt mycket. Gänget som jag arbetade med var helt otroliga och även om gick varandra på nerverna i ren frustration av att sakna en vettig toalett och framförallt värme och sömn, så minns jag det hela med ett leende. Det är nästan så att jag saknar husmors stora korgar med mat och damm i näsan tjugofyra timmar om dygnet. Vi tog oss igenom det hela som vuxna människor. Vi var alla slitna och trötta, men vi var ärlig och öppna med hur vi kände och försökte kompromissa så gott det gick så att alla skulle vara nöjda. I den mån det gick att vara nöjd under omständigheterna. Usch så jag saknar er alla, mina kära Katrinebergare.

Obama

USA har fått en ny president. Den mannen har fått ett tufft jobb, men jag tror att han är precis rätt för det. USA har fått en ny president och det är väl ta me fan på tiden kan jag tycka.

Min tur

Idag är det min tur att ta sju-tiden. Så alltså sitter jag här och är totalt uttråkad. Det ringer inte överdrivet mycket. Som vanligt när man jobbar till sju. Började kvart i elva idag så jag hann med att gå till syon och diskutera min examen. Nu vet jag i alla fall vad jag ska ha för ämnen med i den. Framsteg. Visserligen tyckte hon precis som jag alltid har tyckt så det var ju inga större nyheter. Kände direkt när jag kom till skolans område hur mycket jag saknar att plugga. När jag insåg hur länge sen jag faktiskt var på skolan sist så kände jag mig gammal och ruskigt vuxen. Inte alls kul. Tiden går så sjukt fort. Tycker att det kan sakta ner en aning. Faktiskt. Jag undrar vad jag ska äta idag....

1:a gången

För ungefär halva min livstid sen satt jag på golvet i ett visst flickrum på Västra Trollebovägen och spelade kort med en bästa vän och tänkte på den första stora kärleken som var klädd i en grön keps med bokstäverna CCR i gult på. Det var ett tag sen nu. Tänk så kär jag var då. Så kär och obrydd om allt annat förutom nästa gång som han skulle få mitt hjärta att brista ut i naiv och oskuldsfull glädje. Jag längtade efter nästa gång hans blick skulle möta min. Då hans vackra mun skulle le mot mig. Då doften av alla tonårspojkars parfym Axe, Mirage i hans fall, skulle hypnotisera mig.

Som sagt, det var ett tag sen nu.

Äntligen

Av så många anledningar har jag behövt helg mer än någonsin just den här veckan. Verkligen behövt. Så de två dagarna som jag har tillgodo och eftermiddagen idag ska jag verkligen vårda. Slutade klockan tre efter att ha tagit 100+ samtal och fått både ris och ros och tre minuter senare var jag hemma i mitt lugn. Det slog mig att jag har kopplat in högtalarna till datorn nu så jag satte på Coldplays Viva La Vida på hög volym och flög runt som en toss här tillsammans med katten som var nöjd med min hemkonst så pass att hon hoppade fyrfota upp och ner ett par gånger innan hon började kuta runt i lägenheten i hopp om att jag ska jaga. Jag jagade. Skrattade. Det är helg. Tack.

På väg till schizofreni

Först blev jag bedd att fara åt helvete av en trevlig kund. Eller nej, inte jag personligen, men alla på Posten kan tydligen dra åt helvete. Alltså jag, bland annat. Make up your mind, dude!

Sen ringer det en äldre herre och vill veta var hans paket finns eftersom han inte har fått en avisering. Jag ber om kollinummer och efter många om och men hittar han det längst ner på sin lapp i blåa bokstäver. Ja, men där är numret, längst ner i blåa bokstäver. Du ser, jag är färgblind så jag såg inte. När jag ska till Finland går jag rätt ut i vattnet. Jag hittar hans paket och berättar att han kan hämta ut det med kollinumret och ID. Åhhhh, så glad jag blev nu. Vad snäll du är! Vet du vad det är i paketet? Det är kammar..till en flintskallig. Det är jag. Och hundgodis. Inte till mig. Inte kammarna heller, de är också till hundarna. Jag har fyra hundar här som sitter och gnager på mig och nu kommer de att bli så glada. Ha en trevlig helg nu, vännen. Hej då.

Fråga: Är det bara jag som tycker att det är ett under att man inte blir schizofren på Postens kundtjänst?

Just nu

Just nu är jag på ett sådant humör då jag vill att tiden skall stå still och allt runt omkring mig ska vara stilla. Jag vill gömma mig från omvärlden och bara leva i min värld. Kan jag få det?!

En notering

KLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAR!!!!!!!!!!!!!

Dagen efter söndagen

Idag mår jag inte toppen efter sprutan. Är inte sugen på att jobba till fem för att sedan pallra mig hem och skriva tenta mellan sju och halv elva. Tur att det i alla fall är den sista tentan.

Jag har möblerat om hemma. Igen. Tror att jag har hittat en bra lösning nu. Ska utöka möblemanget med ett gäng garderober i hallen och sen är jag nog nöjd. Förhoppningsvis. Jag har ju en tendens att vara velig när det gäller möbleringen.

Jag vill gå på konsert. Har ju Coldplay på schemat, men jag är ganska sugen på Metallica och Chris Brown. Båda är naturligtvis slutsålda. Fatta att stå i ett fullsatt Globen och höra tonerna från Nothing else matters. Där kan vi snacka stortjut. I lördags var jag på Blå Måne och man spelade en discoversion av denna underbara låt. Vilken slakt, det sved i min själ. Oasis är också ett alternativ för mig, men så vitt jag vet får jag själv eftersom ingen har varit entusiastisk med mig än så länge. Dock finns biljetter kvar där så den dörren är inte stängd.

Fick tillbaka min glasslåda från Madde igår, den som jag hade fyllt med Snickerskakor till nyår. Hon hade fyllt den med Mockarutor. Jag blev glad. Vad passar bättre på en sprut-söndag om inte kakor?! Utöver dessa vill jag bara påpeka att jag har varit nyttig. Snart är sockersuget borta hoppas jag. Igår var jag beredd att döda nån för lite onyttigt. Men det gjorde jag inte.

Jag har gjort bort mig

Ja, det är sant. Jag föll för frestelsen. Jag är svag. Träffade fröken P efter jobbet igår och vi gick runt på stan och slösade pengar och till sist säger hon att hon vill till McD. Are you kidding me?!! Jag protesterar och säger att det inte går nu när jag är nyttig, men hon kontrar med att hon har ätit McD så många gånger för min skull trots att hon var nyttig. Och jag måste erkänna mig besegrad. Det är ju faktiskt sant. Men jag köpte bara en Lilla Menyn och jag drack endast halva colan och åt inte upp alla strips och snålade med dippen. Det enda jag faktiskt åt helhjärtat var burgaren. Men jag njöt inte. Okej, lite. Men jag tänker förneka det. Ja, det tänker jag. Paola inflikar att hon inte kommer att bli nöjd om jag blir viktgalen så vi inte kan prata mat som vi alltid gjort. Där har jag dock inga problem. Jag är inte tjock och jag har inga planer på att går ner i vikt. Väger ju bara 20 kg som en viss person sa. Nej, mitt mål är att må bättre i kroppen och magen (som jag fortfarande är osams med). Jag kommer aldrig att förbjuda mig själv att äta något för jag ser inget nöje i det. Mat ska vara kul säger de som vet. Personligen är jag ingen matlagarfantast, men jag tycker om att äta god mat (även om jag är kinkig). På nyår åt jag så att jag mådde illa och nästan spydde, men jäklar vad gott det var. Madde och RockBjörnen briljerade på planksteksområdet minsann. Anyway, den här nya livsstilen, eller vad man nu ska kalla det, handlar om att få mig själv att må bra. Jag vill stärka kroppen så gott det går för att kunna ha en bra grund om min MS planerar anfall. Mind, body and soul som sagt. För övrigt är det januari. Om jag klarar mig genom januari så är det andra januari i rad som jag SLIPPER skov. Är jag rädd någonstans i bakhuvudet? Ja, absolut. Men inte alls lika rädd som jag var förra året då jag låg på min matta och grät floder av rädsla. Då lärde jag mig mäktigheten i hur känslor påverkar psyket. Då mådde jag inte bra. Men nu gör jag det. Jag kom ju trots allt till jobbet med ett stort leende på läpparna alldeles för Mikaelas skull, Joker-style dessutom.

Mind, body and soul

När man ska vara nyttig så ska man tydligen äta fem måltider om dagen. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag. Jag börjar förstå varför kunnigt folk alltid redovisar för det minsta måltiderna man kan tänka sig i alla texter. Jag har gjort ett tappert försök att köra fem om dagen, men jag är ju så brutalmätt hela tiden så det är ju knappt ens roligt. Och jag äter inte ens särskilt stora portioner normalt. Om det inte är mammas köttbullar på menyn då. Ska jag behöva minska dessa ännu mer? Ska jag följa det jag läser alltså? Det låter ju så lite. Måste börja träna som en tok så jag blir lite hungrig.

Min mage är i processen av att lära sig att älska nyttigare mat. Vi är inte sams. Jag matar den med nyttigheter och får rakbladssmärtor tillbaka. Ibland tror jag till och med att jag känner hur magens innanväggar restaureras. Önskar att det kunde vara en härlig känsla. Min mage är nog i chock. Såg ett hamburgerpapper från McD på backen idag och jag gjorde valet att sticka näsan i vädret hellre än att dreggla. Stort steg för mig. Ska försöka göra mitt bästa för att hålla mig borta från sån mat tills magen är van vid nyttigheter istället. Känns mer hälsosamt. Jag tror att hela jag skulle behöva gå igenom detox. Mind, body and soul.

Små gröna bokstäver framkallar ångest

Jag övervann min rädsla över att gå till gym, jajemen. Idag cyklade jag en halvmil på NJoy och jag överlevde. Skräll. När jag kom dit och scannade in mitt kort kände jag den vältränade NJoy-medarbetarens blickar på mig och jag blev övertygad om att hon tänkte att nu kommer det ännu en fjant som har avlagt nyårslöften som vi alla vet kommer att sina inom kort. Uppmuntran kallas det, vill jag skrika rakt i ansiktet på henne, men istället lommar jag in i omklädningsrummet och försöker se viktig och träningsvan ut när jag fixar iordning mig och byter skor och så. Fixar till diademet så att håret inte är i vägen som jag naturligtvis alltid gör när jag tränar och sen går jag med bestämda och självsäkra steg till vattenkranen där jag fyller på min flaska. Faktiskt så dricker jag ju massor med vatten eftersom jag alltid tränar så hårt. En självklarhet. Naturligtvis. Jag ignorerar alla blickar som alltid faller på den nye i rummet, i det här fallet är det ju jag, och jag travar direkt fram till en cykel och ställer in sadeln. På 3an. Som alltid. Naturligtvis. Sen sätter jag mig ner och börjar trampa och minns att en gång när jag var här förut så skulle man börja trampa först och sen kommer det upp små gröna bokstäver på monitorn om hur man ska göra för att fixa inställningarna. Jag trampar och trampar. Inga gröna bokstäver. En kille går förbi mig och tittar. Jag avfyrar ett massivt Colgate-smile. Jag är fullt medveten om att det är massor med folk bakom mig som kan se min monitor så jag känner ett stort behov av gröna små bokstäver. Jag har aldrig velat ha gröna små bokstäver mer. Jag trampar och trampar och försöker se världsvan ut och avfyrar Colgate-leenden åt alla håll och kanter och helt plötsligt ploppar de gröna bokstäverna upp. Jag tackar Gud lite tyst för mig själv och knappar in inställningarna och under den kommande halvmilen låser jag blicken stenhårt på TV-monitorerna. Ross har inte annulerat sitt bröllop med Rachel. That bastard! (trampa trampa) Joey hittar nycklarna till en Porsche som han tänker vårda ömt tills ägaren tar bilen. Han är dock bekymrad över att ägaren aldrig hämtar bilen. Kan de bero på att du har nycklarna? säger Chandler fyndigt. (trampa trampa). Plötsligt vaknar jag upp ur min trans och inser att jag inte har druckit något vatten. Alla vet att en van träningsmänniska dricker vatten och jag är minsann ingen rookie med ett nyårslöfte. Jag avger inte nyårslöften. Mitt i halvmilen måste jag gå av cykeln för att nå flaskan och då meddelar de gröna bokstäverna mig att jag måste fortsätta trampa för annars går den in i stanby mode. What? Jag slänger mig på cykeln igen, världsvant såklart, och börjar trampa för glatta livet. Mitt i allt trampande försöker jag få i mig vatten utan att skvätta åt alla håll. Så gör inte en van träningsmänniska. Och så fort jag slutar trampa så dyker de gröna bokstäverna upp igen och informerar om standby mode. Helvetes satans jävla gröna bokstäver. Nu törs jag så klart inte hoppa av cykeln och ställa ifrån mig flaskan så jag har den i handen, men eftersom den är så full så är den också väldigt tung och jag kan inte ha den i knät för let's face it: Jag trampar här!! Världsvant. Chandler förslår zonförsvar i babyhanteringen. Jag måste därmed träna min vänstra arm också och jag försöker febrilt att behålla flaskan i handen så den inte faller till backen. Och så dricker jag lite emellanåt. När det står en halvmil med gröna bokstäver vill jag börja gråta av lättnad, men eftersom jag är en van träningsmänniska så gör jag inte det. Jag stiger av cykeln och tar lite papper med rengöring på och så torkar jag av sitsen så vant som jag bara kan. Det här gör jag nästan jämt. Att pappret nästan är torrt eftersom jag knappt fick ut någon vätska låtsas jag inte om. Jag torkar så fint så. Sen tar jag min soptorra vattenflaska och går slött ut till omklädningsrummet igen. Varje van träningsmänniska vet att man blir trött efter hårdträning. Jag tror att benen är kvar för jag rör ju på mig, men jag känner dem inte. I omklädningsrummet sitter kvinna, 67 år, och hon ser minsann pigg och avslappnad ut trots att jag såg henne slita ute i gymmet innan. Naturligtvis är jag som är 28 år minst lika pigg så jag byter om raskt och fint och slänger lätt upp min väska på axeln. Sen går jag med bestämda steg ut från NJoy och säger hejdå till den vältränade NJoy-medarbetaren. Vi ler stort båda två. Hennes blick säger yeah right. Min blick säger BITE ME, jag kom, jag såg och jävlar vad jag cyklade!!

Ett par dagar kvar

Om ett par dagar börjar jag jobba igen. Min semester har varit underbar. Jag har haft sovmorgon hela sista veckan och det ska bli intressant att se hur jag klarar av att vända dygnet igen. Jag tycker om att kunna vara uppe länge på kvällen och med ett jobb som kräver tidigt uppstigning så är det inte längre ett alternativ. Osis.

Mitt mål att vara mer hälsosam i år går faktiskt åt rätt håll. Who knew?! Det går inte fort, men jag hörde via rykten att en stor förändring sker bäst stegvis. Inte allt på en gång. Blir bra det. Svårast ska det vara att ändra sitt tänkande, men i min hjärna är jag redan redo för Beach 2009. Jösses va snygg jag är i sommar, ni ska bara veta. Startade min nya nyttiga livsstil med en halvmilspromenad på Björnön med Madde i fredags. Det var kallt och backigt och blåsigt stundtals, men vi fick sällskap av en hel skock rådjur de sista hundra metrarna så då kände jag mig väldigt ett med naturen i ett par minuter. Det måste göras om. Mer promenader och cykling (naturligtvis på NJoy, inte utomhus) och jag kanske till och med känner för att leva på kanten någon dag och passar på att pressa mina muskler med lite vikter. Valde även att äta en sallad igår istället för något annat onyttigt. Det var duktigt gjort av mig. Kanske borde jag ge mig själv en belöning? Jag undrar vad det skulle vara.

Den 29 mars börjar sommartiden. Nedräkningen är ett faktum. Jag ska nog rita en stor sol i min kalender.

Första dagen på resten av mitt liv

Jag inledde årets första dag med en rejäl sovmorgon och fortsatte den sedan med en mängd serier. Jag har varit slapp och slö med andra ord. Helt rätt. Jag har aldrig tänkt på det innan, men nyårsdagen är verkligen den mest avslagna dagen på hela året. Alla parkeringsplatser utanför mitt fönster har varit tomma idag, i vanliga fall är de sällan till förfogande om man inte har grym timing. Stan har ekat tom.

Tema för 2009.

Internskämt någon?