Lite mer after work-mingel

Vad som får mig att orka gå till jobbet vissa dagar då min sjukdom gör sig som mest påmind är inte min obotliga längtan efter Collection Request. Oavsett vad folk än må tro. Det är sällan så att jag sitter hemma i min säng och kastar bokningsblanketter omkring mig för att sedan rulla runt i dem och skratta lite smått galet. Det är inte heller ofta jag ringer till Pacsoft-supporten på min fritid för att snacka dirty talk om adressrad 2. Och jag har aldrig bjudit över Klas-Lars på en romantisk middag med tända ljus. Ja, jag vet vad ni tänker; lite väl mycket förnekelse här.

I alla fall. Vad som får mig att orka är människorna jag arbetar med. De underbara människor som jag har fått äran att dela min vardag med. De är så äkta, så otroligt godhjärtade och helt enkelt fantastiska. Varje person har något speciellt som jag beundrar och respekterar.

Jag pratade med en kollega om hur jag ibland kan uppfattas som person. Jag berättade för henne att jag antingen är otroligt pratig och skämtsam och öppen eller så är jag tyst och säger inte halv sju. Allt handlar om att jag faktiskt är blyg ibland. Blyg, du? Ja, jag. Om jag inte riktigt känner av hur en person ser på mig så blir jag blyg. Jag sa till henne att jag är en sådan som observerar innan jag visar vem jag är. Speciellt om det är inför personer som jag inte riktigt får grepp om. Ibland tar det lite tid innan min osäkerhet släpper, men jag utgår alltid ifrån att alla är goda och jag vill ha folk runt omkring mig som tror på en prestigelös miljö. Där folk kan vara precis som de är och det är okej. Om det är något som min Post-familj har lärt mig så är det att det är okej för mig att visa den jag är. Jag må vara som en lök, som E säger, men postisarna är ganska duktiga på att komma in bakom skalen. Jag kan vara mitt riktiga galna jag med dem, också känt som mitt Katrinebergs-jag, för jag vet att de är minst lika galna. Och jag älskar galningar. Galningar är det bästa som finns. Ju galnare, desto bättre.

Jag är lite irriterad på att jag bara kan lägga ut fem bilder åt gången på den här satans bloggen. Men men. Är det för lätt så är det ju ingen utmaning och såna gillar jag ju.

Abdi var mest road av alla på hela kvällen. Så road att han inte visste vart han skulle göra av sig själv. Simon var inte långt efter.

Jakke kittlade Anna och det var festligt.

Vesslan och jag med äppelkinder som heter duga.

Vesslan den yngre, även känd som min brevbärare numera. Han är inte lika läskig som han ser ut. Tror jag. Tur att jag har en livsfarlig vaktkatt utifall.

Chefer. Timon och Pumba även kallade. Tror även att de kallas för Johan och Jesse.