Idag har också varit en bra dag. Jag har kanske inte varit lika hög som igår, men jag har mått satans bra. Mikaela frågade om jag hade pratat med Klas-Lars idag. Då hade jag inte det, men sen ringde den enes säljare och den andre ringde precis innan jag skulle sluta. Den andre är en lustig typ. Varje ny bekantskap han får hos oss ska han trycka ner för att se hur de reagerar. Han gjorde det mot mig i början. Det gör han inte längre. Jag gav honom svar på tal. Han må vara en torr och dryg herre, men han har minsann fallit för min charm och han skrattar nu alltid väldigt friskt åt mina skämt. Sen vår relations begynnelse har han frågat efter mig när han har ringt. Han gör det fortfarande och nu går det inte ett samtal utan att vi inleder varje samtal med ett gäng skämtsamma fraser. Jag tror till och med att vi har skapat våra egna internskämt. Jag kan hans mailadress utantill, jag kan hans kundnummer utantill, jag kan hans kunder utantill, och jag kan hans manéer utantill och jag vet alltid vad han vill. Jag har nog börjat gilla honom. Dock har jag hört att det är fine line between love and hate så vi får väl se.
Jag funderar på om jag ska läsa lite mer Roberto Saviano ikväll. Jag vet ju att jag så lätt somnar om jag läser innan jag ska sova. Visserligen så kanske det är just det som är meningen, men det vore kul att läsa mer än 40 sidor nån gång. Jag hinner ju somna. Och så fattar jag inte vad jag läser.
Jag har dock svårt att slita mig från min musik. Idag är det inte Måns som gäller. Jag gjorde misstaget (eller vad vi nu ska kalla det) att fixa hela Def Leppards skivhistoria och det var inte nådigt med låtar heller. Jag kan sätta musiken på shuffle och 80% av gångerna så är det i alla fall Def Leppard som spelas. Men det gör egentligen ingenting. Jag har introducerats för många bra låtar som jag aldrig hört förut. Jag blundar och färdas snabbt tillbaka till 80-talet där låtarna är soundtrack till en dålig hockeyfrilleprydd Mel Gibson-film. Av någon anledning tänker jag bara på Bird On A Wire (1990) där käre Mel spelar mot alltid så vackra Goldie Hawn. Jag älskade den filmen när jag var liten. Jag var ju trots allt ett litet yngel på den tiden. Egentligen fick jag nog inte titta på den, pickadoller och skurkar var ju inte bra. Men jag snodde pappas VHS-band och tittade ändå. Jag minns inte min ursäkt till att jag ständigt hade det bandet hos mig, men det var med all säkerhet dålig och lätt att genomskåda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar