Just let me fly away

Jag är en privat person. Ska jag berätta saker om mig själv så vill jag att informationen skall komma från mig. Det värsta jag vet är när folk ska tro saker om mig bara för att de lyssnar på snack eller drar slutsatser från förutfattade meningar. Det är få personer som verkligen känner mig och som vet vem jag är innerst inne. Det kanske inte ens är någon som vet det. Inte ens jag. För varje dag som går så hittar jag ett nytt utrymme hos mig själv som jag aldrig lärt känna och varje gång jag gör så hoppas jag på att jag ska ha hittat kärnan. Äntligen. Men aldrig nånsin tycks jag hitta kärnan i det som är min själ. Det skrämmer mig. Hur långt in i mig själv behöver jag komma för att hitta något svar? Där min värld behöver vara svart och vit råder gråskalor. Hela mitt liv har alltid varit fyllt av gråskalor. Varje relation, varje situation och varje person som nånsin har varit har setts som en gråskala genom mina ögon. Allt som har hänt har haft en orsak som jag alltid har förstått. Och därför ursäktat.

Inom alla människor finns fröet till fullkomlighet. Men medkänslan behövs för att aktivera detta frö som finns nedlagt i våra hjärtan..

Detta är Dalai Lamas ord. Jag har alltid varit en sådan som vill tro bra om folk och när någon agerar tvivelaktigt så har jag alltid frågat efter anledningen och oftast också fått den. En anledning som alltid har funnits på en gråskala. Jag kanske kan kallas godtrogen och mina ögon må vara blåa, men jag är inte dum för att jag vill tro det bästa om folk. I grund och botten så bär vi alla på samma känslor, det är där alla svar finns och det är där som min medkänsla ligger. Människan är så upptagen med att spela spel, med andra och med sig själv. Jag är en sån som uppskattar ärlighet. Ibland ifrågasätter jag min ärlighet till mig själv, men ganska snabbt inser jag att jag är väldigt medveten om mina olika beteenden och tankar och varför dessa uppstår. Jag känner mig själv väldigt väl, på gott och ont. Dock kommer jag aldrig någonsin att bli fullärd i det som är det mänskliga psyket. Det är fullkomligt omöjligt att bli det. Kanske har jag mitt svar där? Kanske kommer jag aldrig att hitta kärnan inom mig eftersom det aldrig finns ett slut på lärandet? Helt plötsligt blev jag väldigt trött.

It was long ago and far away, but it never disappears.