Årets sista dag

Idag är det nyårsafton 2008 för er som har missat det. Än så länge känns det inte som det, men det kan bero på att jag inte har börjat fira än. Ska bege mig om en ungefärlig timme eller så. Hem till Madde och RockBjörnen på middag med alkohol och spel och annat kul. Behöver man göra en sammafattning av 2008 kanske? Jag vet inte hur vilket perspektiv jag bör sammafatta så jag smalar av det genom att skriva det värsta och det bästa under året som gått. Det värsta under året har definitivt varit allt som har med min hälsa att göra. Inget har varit så påfrestande under 2008 som min hälsa. Det bästa har nog varit alla personer som står mig närmast. Hur de har ställt upp för mig och funnits där för mig trots att jag inte alltid varit världens glädjeprick. Familj, vänner, kollegor. Utan dessa personer hade året varit så mycket jobbigare. Sen måste jag tummen upp för min och syrrans resa till Los Angeles. Vi hade som vanligt väldigt kul tillsammans och en av de bästa dagarna var förmodligen Venice Beach-dagen då jag fick upp syrran i pariserhjulet på Santa Monica Pier. Eller Catalina Island. Eller Beverly Hills-dagen. Ja, jag vet inte. Jag vet bara resan i sig var oerhört givande för lugnet inom mig. Om man bortser från alla omständigheter runt omkring resan då alltså.

Så planerna för 2009, hur ser de ut? Jag tror faktiskt inte att jag ska planera så särskilt mycket alls utan bara ta dagarna som de kommer. Jag tror att jag har tillräckligt mycket att tänka på så tilläggande planer är allt annat än nödvändigt. Förhoppningsvis överlever jag ändå. Ja, okej, en sak har jag planerat. Jag ska skriva mer. Mycket mer. Och jag ska göra något i år som jag aldrig har gjort förut. Dock vet jag inte vad än, men det som lockar mest är nog att hoppa fallskärm. Det var två saker, jag vet.

Men nu ska jag göra mig vacker och se till att jag är färdig tills jag blir hämtad. Ta hand om er alla ikväll och ha ett riktigt gott nytt år. Vi hörs igen under 2009.

Spruta

Eftersom mina sprutor tog extra tid på sig att nå Apoteket så har jag tagit min medicin idag. Jagär fullmatad med Voltaren så jag känner inte så mycket biverkningar just nu, men jag antar att det återstår att se hur natten blir. Jag verkligen avskyr dessa sprutor, men jag antar att de håller mig friskare än vad jag skulle ha varit utan dem, så av den anledningen behöver jag acceptera dem och se dem som något bra.

Imorgon är det nyårsafton. Den sista dagen på 2008. Jag har aldrig varit särskilt mycket för nyårslöften och tänker således inte avge några i år heller. Däremot tänker jag försöka se till att 2009 blir ett bra år och jag ska försöka fokusera på min hälsa på alla sätt möjliga. Det kanske inte gör någon större skillnad för min MS, men å andra sidan kan det ju faktiskt inte skada alls. Jag försöker peppa mig själv och jag behöver hitta motivationen. Go, motivation, go go go.

Jag har glömt

Det är snart midnatt och jag sitter uppe och tänker, tittar på TV och slappar. Jag har glömt hur rofyllt jag alltid har tyckt att det är att sitta uppe på natten och veta att man inte behöver gå upp tidigt dagen efter. Jag är trots allt en nattmänniska så det är skönt att för en gångs skull få kunna njuta av natten utan att känna sig stressad av en tidig morgon. Jag ska nog till och med ta och läsa lite innan jag somnar. Det var länge sedan. Paolo Coelho's Djävulen och fröken Prym får det bli.

I mellandagarna skall man vila

Jag har numera semester. Jag har dock svårt att varva ner. Såklart. Jag blir stressad av att inte ha något att göra, men samtidigt blir jag stressad av bara tanken på att göra en massa saker. Moment 22. När jag pluggade hade jag inga problem med att hänga hemma en hel dag. Då var jag lugnare i sinnet. Nu är jag uppenbarligen mer stressad än någonsin. Dumt. Har roat mig med att handla lite böcker på rean. Ja, böcker. Vem orkar springa runt på stan för att handla kläder på något som i alla fall är en dålig rea?! Inte jag, det är ett som är säkert. Jag har upptäckt att jag är dålig på att handla skönlitteratur. Jag handlade mest annan litteratur, men jag har i alla fall beställt hela Twilight-serien nu så förhoppningsvis kommer den snart så jag kan läsa dem.

Jag gör mitt bästa för att hålla alla dagarna öppna under semestern. Har som mål att planera dagarna som de kommer och bara göra det som får mig att må bra. Jag har två veckor till förfogande och jag tänker ta tillvara på dem. Om ni har ledig i mellandagarna så gör mig en tjänst och njut av dem.

I got plans

Julafton är över för den här gången. Åkte hem till mamma i tisdags efter att ha fått gå hem tidigare från jobbet eftersom det inte fanns särskilt mycket att göra. Syrran har fått Nintendo Wii i julklapp så det har jag spelat galet mycket i två dagar nu. Och ja, jag har stans träningsvärk. I muskler som jag aldrig har träningsvärk i. Det är alltså mina armmuskler. De som aldrig har varit tillräckligt starka att använda på gym, men tydligen kan jag vara en hejare på Wii-baseball och boxning och bowling så nu har jag redigt med värk. Vilket känns skönt. Har varit så öm i armarna att jag knappt orkade lyfta tandborsten när jag skulle borsta. Fick stödja armen på handfatet och röra huvudet istället som jag gjorde när jag hade skov. Skönt att veta att det var av en bra anledningen som det skedde den här gången. I vilket fall som helst vill jag införskaffa Wii till mig själv också. Jag är ganska nöjd över min träningsvärk så jag vill fortsätta med det eftersom det faktiskt är en träningsform som faktiskt är kul också. Ska nog köpa mig Wii Fit också, det ser ju kul ut. Såg att det fanns jogging där så det är väl den enda formen av jogging jag kan tänka mig att genomlida. Så Simon, svälj stoltheten så ska jag springa om dig any day of the week. Man ska ju prova sig fram till en bra träningsform så om det innebär Wii för min del så får det väl vara så då. Jag vill bara få igång kroppen. Och få mer träningsvärk i armarna. När jag boxas kan jag dessutom få ut lite aggressioner märkte jag. Vem är du arg på? fick jag höra. Som sagt, det var roligt.

Nu ska jag lägga mig i min nya schäslong och lyssna på Chris Browns härliga röst och ladda inför kvällen.

Dan före dan före dopparedan

Snart är det julafton. Jag jobbar idag och imorgon och sen har jag semester i två veckor. En semester som kommer att utnyttjas väl. Jag har fått inviga min nya kalender på jobbet och jag började fundera på om jag bör avge några nyårslöften. Ska det bli det gamla vanliga om att man ska börja träna och äta rätt kanske? Och sluta röka. Nej, jag har ju aldrig ens börjat med det så där har jag iaf vunnit lite.

Jag är inne i en period där min kropp inte mår bra. Jag har ont överallt och min balans är inte helt hundra. Imorse ramlade jag in i dörrkarmen tre gånger och slog i skallen. Den sista gången var jag tvungen att använda all självbehärskning för att inte slänga mig ner på golvet och börja stortjuta. Jag hatar verkligen att inte vara sams med min kropp och känna att den inte är som den var. Det är så frustrerande. Mitt högra ben är väldigt tungt och jag har väldigt ont i det av någon anledning. Helvete, jag är bara 28 för tusan, inte 98. Skit-MS.

Jag och Madde var och såg Twilight i lördags. Jag var väldigt nöjd efteråt, filmen var väldigt bra. Jag hade egentligen inga förväntningar så därför blev jag väl så nöjd. Nu är jag nyfiken på fortsättningen och skulle beställa böckerna, men den två och tre var slut och jag kan ju inte börja med att läsa fyran. Får vänta tills alla delarna kommer in och sen kan jag läsa så det ryker.

Nej, nu vill jag ha jul här så jag kan stoppa munnen full med mat och godis och nötter och annat gott. Och se på Kalle Anka och leka med kusinerna och träffa tomten och prova syrrans nya julklapp, Nintendo Wii. Det kan ju inte bli tråkigt.

TILL ER ALLA FRÅN MIG..EN RIKTIGT GOD JUL.

Bara för att

Jag har möblerat om igen. Jag kan inte hitta lösningar om jag inte provar mig fram, så är det bara. Idag somnade jag i alla fall i min soffa, för första gången sen jag fick den. Nu är den ju äntligen tillräckligt stor för att jag ska kunna ligga raklång i den. Min katt tycker om schäslongen, hon sover alltid i den nu för tiden.

Det råder en sjukdomsepidemi just nu. Varje människa på jobbet hostar och ojar sig och jag är bara glad att jag bara har två dagar kver tills jag får semester i två veckor. Det ska bli så skönt och det är så behövligt. Hela dagen idag har jag varit så trött och seg och jag har inte riktigt fungerat alls. Jag behöver vila. Min hjärna har redan tagit semester. Min kropp behöver få komma ifatt.

Igår kväll var jag i alla fall ut med alla flickorna, vi var och åt på Å. På vägen hem träffade vi syrran och Hampus och de var med mig upp ett tag. De hade tydligen varit på Konrad. Där var det ett tag sen jag var måste jag säga.

Klart och tydligt är det faktum att jag inte har så mycket att säga just nu så på återseende.

Ibland händer det

Jag har ont i skallen. Spänningar från nacken har gjort mig stel och öm och jag skulle inte tacka nej till en grundlig massage. Tur att jag har semester vid den här tiden nästa vecka. Jag ska verkligen ha semester. Ska ta varje dag som den kommer och försöka planera så lite som möjligt. Fick en idé till en bok idag så jag kanske filar vidare på den. Jag vet inte riktigt hur idén ploppade upp i skallen, men helt plötsligt var den där. Antar att det bara finns en person att tacka för den saken. Så tack, din knäppis. Vi får väl se hur jag får ner skiten på papper bara. Eller i en dator.

Imorgon ska jag för övrigt införskaffa en schäslong till min myssoffa. Sen ska jag bara se till att köpa en bokhylla och draperi och sen är rummet färdigt. Bara smådetaljer kvar efter det. Sen kan jag ägna mig åt resten av lägenheten. Och jag ska bli av med det stora dataskåpet. Det gick ut på Blocket idag. Det går framåt.

Another winter day has come and gone

Ibland behöver man bara få komma bort från omvärlden. Få krypa ner under täcket och låtsas som att man inte finns. Det har jag gjort i helgen. Jag har inte haft några som helst måsten hängandes över huvudet och det är precis vad jag har behövt. Jag och Madde gav vår fredagskväll till en varsin flottig pizza och en överlycklig Kevin. I lördags tog jag spruta, städade hela lägenheten, stängde av ljudet på mobilen och gick och la mig vid elva. Nu för tiden har jag för vana att falla in i djup sömn efter att ha tagit spruta och så blev det även den här gången. Inte en enda sekund önskade jag att jag var delaktig i luciafirandet som pågick på stan. Jag njöt av att sakta med säkert kunna falla in i dvala och veta att jag inte behöver gå upp någon speciell tid dagen därpå. Istället sov jag till lunchtid idag och sen har jag ägnat mig åt små roliga saker som jag annars aldrig får ro att göra. Att det kan skänka så mycket ro i själen att få gå och köpa en pärm på stan utan att stressa visste jag inte, men tydligen är det effektivt. Att lyssna till tonerna av Michael Bublés underbara Home är också väldigt effektivt.

Bokat och klart

22 augusti. Jag och Coldplay. Och en hel massa tusen andra. Så underbart det ska bli. Jag längtar. 520 kr fattigare, men helt klart värt varje öre.

Börja leva, dag 1

Coldplay hörde mina böner och ska spela i Sverige igen. Den 22 augusti 2009 ska de komma till Stockholm. Biljetterna släpps imorgon klockan nio och Malin ska boka åt oss. Den här gången ska jag inte missa det som alla var så saliga över sist. Bästa konserten någonsin. Den här gången ska jag gråta floder då Chris sjunger Fix You live. Då kommer jag att må bra. Det lovar jag.

MS eller mens?

Juan kommer till jobbet och gnäller om att han för första gången har blivit skadad. Han snackar om någon nerv som ska ha hamnat i kläm och att han har ont från här och ända ner här och så pekar han från nacke till ryggslut och gör en plågad min.

- Vet du hur ont sånt här gör eller?!

- Ja, Juan, jag är bekant med känslan, jag har MS, hallå.

- Mäh, ja, jag vet att du har mens, det har du fan varje dag!!!!!

- MS, Juan. MS!!!! Inte mens.

- Äh, MS, mens..samma sak.

- Och det står genast klart för mig att du inte har en jäkla susning om vad MS är.

Sen läser jag lite om MS på Wikipedia, det mest pålitliga uppslagsverket ever. Efter 15 års sjukdom har 30% av patienterna i stort sett normal arbetsförmåga och 40% har normal eller nästan normal gångförmåga. Efter 25 år lever 75% av patienterna fortfarande att jämföra med 88% i normalbefolkningen. Efter 25 år lever 75% av patienterna fortfarande. Halleluja, då kan jag räkna med att bli minst 46 iaf. Eftersom jag brukar kunna vara den där som aldrig någonsin tillhör den där bra statistiken så vet jag vad jag har att vänta. Jag klargör för Mikaela att jag ska sätta igång och leva som bara den nu. Jag ska skynda mig att leva innan jag dör vid 46 år ålder. Det är ju bara 18 år kvar. Hur ska jag hinna med allt??!! Mikaela undrar varför jag inte kan inleda måndagsmorgonen med att läsa mjuka serier som Gustaf eller Kalle & Hobbe istället. Vem har tid med det, jag måste ju leva nu?!!

Sleepless

Kunde inte sova inatt. La mig i vettig tid, men kunde inte somna förrän timmar senare och att få sova hela natten igenom verkade vara omöjligt trots min bedövande trötthet. Vaknade varje timme och hade svårt att somna om. Tankar som förstör, drömmar som stör och tårar som blöter ner en vit kudde och ruffsar om i alldeles för långt hår. Jag borde verkligen klippa mig.

Just let me fly away

Jag är en privat person. Ska jag berätta saker om mig själv så vill jag att informationen skall komma från mig. Det värsta jag vet är när folk ska tro saker om mig bara för att de lyssnar på snack eller drar slutsatser från förutfattade meningar. Det är få personer som verkligen känner mig och som vet vem jag är innerst inne. Det kanske inte ens är någon som vet det. Inte ens jag. För varje dag som går så hittar jag ett nytt utrymme hos mig själv som jag aldrig lärt känna och varje gång jag gör så hoppas jag på att jag ska ha hittat kärnan. Äntligen. Men aldrig nånsin tycks jag hitta kärnan i det som är min själ. Det skrämmer mig. Hur långt in i mig själv behöver jag komma för att hitta något svar? Där min värld behöver vara svart och vit råder gråskalor. Hela mitt liv har alltid varit fyllt av gråskalor. Varje relation, varje situation och varje person som nånsin har varit har setts som en gråskala genom mina ögon. Allt som har hänt har haft en orsak som jag alltid har förstått. Och därför ursäktat.

Inom alla människor finns fröet till fullkomlighet. Men medkänslan behövs för att aktivera detta frö som finns nedlagt i våra hjärtan..

Detta är Dalai Lamas ord. Jag har alltid varit en sådan som vill tro bra om folk och när någon agerar tvivelaktigt så har jag alltid frågat efter anledningen och oftast också fått den. En anledning som alltid har funnits på en gråskala. Jag kanske kan kallas godtrogen och mina ögon må vara blåa, men jag är inte dum för att jag vill tro det bästa om folk. I grund och botten så bär vi alla på samma känslor, det är där alla svar finns och det är där som min medkänsla ligger. Människan är så upptagen med att spela spel, med andra och med sig själv. Jag är en sån som uppskattar ärlighet. Ibland ifrågasätter jag min ärlighet till mig själv, men ganska snabbt inser jag att jag är väldigt medveten om mina olika beteenden och tankar och varför dessa uppstår. Jag känner mig själv väldigt väl, på gott och ont. Dock kommer jag aldrig någonsin att bli fullärd i det som är det mänskliga psyket. Det är fullkomligt omöjligt att bli det. Kanske har jag mitt svar där? Kanske kommer jag aldrig att hitta kärnan inom mig eftersom det aldrig finns ett slut på lärandet? Helt plötsligt blev jag väldigt trött.

It was long ago and far away, but it never disappears.

Eko

Västerås-natten är tyst. Så tyst. Det enda jag hör är det ständiga ekot av något som var. Något som jag trodde på.

Could have, would have, should have

Det jag saknar i mitt liv är tid. Tid att göra det som jag innerst inne vill göra, men som alltid sätts i andra hand eftersom jag aldrig har tid. Eller tid har jag kanske, men jag är alltid så stressad i mitt huvud att jag aldrig får ro att göra dessa saker. När jag kommer hem från jobbet så gömmer jag mig för omvärlden för att slippa mer stress.

Jag borde börja träna mer. Jag borde göra det för mitt eget bästa.

Jag borde börja äta bättre. Jag tänkte efter och den mat jag lagar när jag väl lagar kanske inte är den allra mest exemplariska av maträtter. Jag borde börja äta nyttigt. Det är inte så mysigt att känna sig tjock fast man är smal som en pinne. Jag känner mig tjock på insidan och det är inte så konstigt eftersom mina matvanor inte är vad de borde.

Jag borde ta itu med alla missade skolsaker. Det är inte svåra saker som jag har kvar, men jag drar mig för att göra dem eftersom de påminner mig om en tid då jag var väldigt stressad. Men jag vet ju också att jag alltid kommer att känna pressen så länge dessa restpoäng fortfarande finns kvar.

Jag borde involvera mig mer i saker jag vill göra. Drunkna i litteraturens värld och bli en del av den på heltid. Inte bara på papper där det står att jag har läst en massa kurser i litteraturvetenskap. Det finns så mycket jag vill läsa. Se mer film. Det har varit en passion i mitt liv så länge, men det känns som att jag har glömt bort den på senaste. Jag såg Horton hears a Who och blev förälskad. Jag mindes varför jag borde uppmuntra passionen till film och litteratur. Lyssna på mer musik. Söka efter mer musik. Jag älskar musik och känslorna som alla toner kan framkalla i mitt hjärt och i min själ. Ta mer bilder. Framkalla mer bilder och pryda min lägenhet med saker som gör den personlig. Mikaela menade att min lägenhet inte är så personlig. Hon har helt rätt. Jag har ingenting på väggarna. Jag har en vision av vad jag vill ha, men än så länge har jag inte lyckats ge liv åt mina tankar. Uppleva konst. Det är så intressant och få uppleva något genom någon annans visioner och göra dem till sina egna. Skriva mer. Jag började skriva Morgonsidorna, men jag klarade mig bara i tre dagar eftersom jag alltid är så trött på morgonen. Kanske kan jag döpa om dem till Kvällsidorna och skriva innan jag lägger mig? Jag har så mycket inom mig som behöver finnas på papper. Som jag faktiskt kan göra något med. Jag behöver få försvinna bland ord och tankar och jag behöver få ner dem på pränt.

Jaja, jag har i alla fall börjat ta ridlektioner med Mikaela och Madde. En bit på vägen till att liva upp det monotona livet jag lever.

Kanske är det så att alla dessa “borden” kommer att visa mig vägen hem om jag bara anammar dem? Göra dem till verklighet istället? Var börjar man?

Mr. Magorium's Wonder Emporium

-When you look at me, what do you see?
-Really pretty eyes?
-No, I mean, do you see a sparkle?
-Now? What, like glitter on your face?
-No, like..you know, a sparkle.
-What kind of sparkle?
-Like something reflective of something bigger that's trying to get out.... You know what? Never mind.

Och så fortsätter det

Det har varit en massa tjat om att jag inte skriver något på min gamla blogg. Ja, bara tanken på att gå in på den gav mig ångest eftersom den var så hiskeligt ful och jag hade tyvärr inte kunskapen att få den att se snyggare ut. Tro mig när jag säger att jag har försökt. Sen besökte jag en viss skönsjungande donnas blogg och hittade plötsligt kunskapen som en blå liten ruta uppe i det vänstra hörnet. Så nu skriver jag igen. Hur länge tror ni att det håller? Vadslagning någon?