Jag fick en present idag av mitt jobb. Stort tack, bra jobbat stod det på den lilla pappersbiten som Jesse överlämnade tillsammans med en uppmuntrande klapp på ryggen. Tack så mycket, sa jag innan jag hann fatta vad det var och lika fort som han kom så var han borta igen. Efter en noggrannare granskning av den här lilla pappersbiten så insåg jag att det var en presentcheck på en bok, ett Pocketogram.
Från onsdag till måndag var jag hemma från jobbet eftersom min MS har varit helt förjävligt taskig. Istället för att jag får en brutal influensa som sen försvinner så går jag omkring och mår halvkasst hela tiden istället och speciellt då en sjukdom lurar under ytan. Jag har ont i kroppen, min balans kan liknas en onykter treårings (högst opassande, jag vet, men ni ser säkert en väldigt målande bild framför er), jag har blåmärken och småsår överallt som resultat av detta vinglande, jag har ont i huvudet ungefär alltid, jag är obeskrivligt trött i både kropp och själ och det enda jag egentligen vill är att lägga mig i sängen och sova tills jag vaknar av att min läkare ringer och säger att de har uppfunnit ett läkemedel och att jag kan räkna med att vara frisk nästkommande dag.
Jag sjukskriver mig inte gärna och när jag gör det så får jag brutalt dåligt samvete och kan i alla fall inte slappna av trots att både kollegor och chefer och nära och kära uppmuntrar mig och förstår. Jag har fortfarande tankar kvar om lärare i gymnasiet som misstror alla sjukanmälda elever och tar dem för skolkare, så när jag sjukanmäler mig känner jag mig så skyldig. Det trots att jag vet att jag är hemma av en legitim anledning och trots att jag vet att alla i min omgivning är medvetna om den här anledningen och finns där som stöd.
Kanske borde jag ge mig själv mer tid att läka och vila, men å andra sidan så kan jag inte läka om jag inte får ett botemedel så varför ska jag stanna upp hela mitt liv bara för att en illvillig sjukdom försöker sätta käppar i hjulen? Jag har bett kollegorna att sluta fråga hur jag mår för jag är trött på att antingen ljuga dem rätt upp i ansiktet och säga att jag mår bra eller gnälla återigen och säga att jag mår skit. Jag har sagt att de alltid ska ta för givet att jag mår mer eller mindre dåligt varje dag och jag har lovat att meddela med pompa och ståt de dagar då jag faktiskt mår riktigt bra. En Hurmårjagidag - skala ligger under bearbetning. Är en skala från 1-10 för bred? Är en skala på 1-5 för liten? Vi vet inte än.
Trots att jag som oftast känner mig ordentligt påpälsad i min offerkofta så försöker jag ta steg i rätt riktning för det är snart vår (håll tummarna!) och alla vet att jag är en varmblodig prick och då funkar det inte med kofta. Frustrationen må ta överhanden ibland och av det kan jag bli både arg och ledsen. Igår fick väggarna i hallen ta emot min frustration och jag slet ner tapeter tills jag svettades (det är okej, hallen ska renoveras i helgen). Så mitt Pocketogram har välkomnats med öppna armar och för mig är det en bekräftelse på att det är okej. Jag mår dåligt och jag kämpar för att orka varje dag, men jag håller måttet på jobbet och jag blir tackad för det och jag blir uppmuntrad att hålla hakan uppe. Jag må sitta på jobbet nu, men tårar bränner bakom ögonlocken just för att peppningen betyder så mycket för mig. Jesse tillsammans med resten av cheferna ger mig Pocketogram. Min teamchef, som för närvarande befinner sig i Danmark, messar när jag ligger hemma under måndagen och mår skit. Han messar därför att han inte vill väcka mig med ett samtal eftersom han vet att jag sover under de måndagar när jag är hemma och mår dåligt. Han frågar hur jag mår och uppmuntrar mig för det arbete jag har gjort med CR, säger att jag gör ett jättebra jobb. En tredje temachef stannar alltid till och pratar lite varje morgon och hon är alltid först med att meddela mig allt nytt som hon har hört om MS. Hon har berättat för mig att hennes man använder mig som ett exempel på någon som inte gnäller. När han bröt foten beslöt han sig för att sluta gnälla och rycka upp sig och vara som hon på jobbet, som mig. Min underbara fyrgrupp finns där för mig varje dag och är alltid noga med att få mig att skratta eller krama om mig om så behövs. De är kollegorna som kommer hem till mig på sin rast för att leverera lite McD till mig så att jag blir glad. De som ringer på kvällen för att se att jag inte tog alltför hårt på dagens skämtande (vilket jag såklart inte gör). De som ger min rygg en välbehövlig massage därför att jag har ont i nacken och ryggen eller torra strumpor när vädret har behandligt mig illa. De som ger mig blommor och små godisbitar och kakor och andra små presenter. Stina, som den postis hon är i grund och botten, har skickat SMS på MMS på SMS på MSN-meddelande och hon får mig alltid att bli så glad. Hon är en sådan fantastisk blandning av allt som en bra person är och mer osjälvisk människa på denna jord får man faktiskt leta mycket länge efter bara för att inse att det inte går att hitta. Hon och resten av kundtjänstens hjärtan av guld är trygga på tronen av bästa kollegorna någonsin och jag tvivlar starkt på att det någonsin kommer att förändras.
Jag kan inte annat än att tacka de underbara personer som jag delar 80% av min vardag med. Det må kanske låta som en klyscha, men hade kriterierna för arbetet sett ut på ett annat sätt hade jag inte känt engagemang eller lust att gå upp på morgonen alls. Min arbetsplats är ett lysande exempel på hur kollegorna som man arbetar med är så mycket viktigare än arbetsuppgiften. Hade alla här varit idioter så hade jag slutat för länge sen. Jag är fortfarande här.
